Komplettering av Norrmansös historia        

Stenröset på berget ovan sundet mot Äspholmen är ingen grav.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholms län besöktes Norrmansö av en arkeolog sommaren 2019. Det konstaterades då att röset helt klart var en kulturlämning men ingen grav. Man antog att det rörde sig om något slags sjömärke. Under hösten kom besked från Länsstyrelsen att röset fått anläggningsnummer L2019:3196 och klassats som sjömärke. På nätet kan man söka i Fornsök.se. Där visas en karta över landets alla fornlämningar och andra kulturhistoriska lämningar. Man kan zooma in Norrmansö och hitta L2019:3196 och få en kort beskrivning.

Det kan idag verka konstigt att röset kan ha varit ett sjömärke. Vi vet inte när det anlades och måste därför anta att det var när vattenståndet var betydligt högre än idag. Skogen hade heller inte den omfattning den har idag. Stenen, som ligger överst, var ursprungligen rest och syntes då tydligt från vattnet.

Registreringen av röset innebär att det är lagenligt skyddat och ej får utsättas för åverkan.

Komplettering publicerad 2020-11-17

Del I

En del av Penningby

Norrmansö ägdes ursprungligen av ägarna till Penningby säteri. Öns fastighetsbeteckning var tidigare Penningby 1² och ön ligger i Länna socken. Innan ön fick en fast befolkning besöktes den säkerligen av fiskare och jägare. Kan det vara någon av dessa som lämnats kvar under stenröset på berget mot Äspholmen?  

Första gången Norrmansö omnämns tycks vara i ett försvunnet brev från 1461 där Cicilia Bosdotter Djure på Penningby genom ett jordabyte förvärvar Solö med underliggande holmar. En av dessa holmar var Nårmansöya. Detta är känt genom en vidimerad avskrift från 1546 och en jordabrevsförteckning från 1561 i släkten Tre Rosors godsarkiv.

Ön bebodd, åtminstone sedan slutet av 1600-talet

På ett underlag från 1691 till Carl Gripenhielms hydrografiska karta tycks en husmarkering finnas på Norrmansöhn.

Det är mantalslängderna som ger oss säkra uppgifter om tidiga boende på Norrmansö. Första gången ön är nämnd i dessa är 1721 då man under rubriken torpare kan läsa att Norrmansöhn är öde. Noteringen visar att ön varit bebodd tidigare. Troligen är ryssarnas härjningar i skärgården sommaren 1719 anledningen till att man övergivit ön. I 1727 års längd antecknas två boende, torparen And. Olsson, ogift och pigan Anna. 1729 är förhållandet detsamma fast pigan heter Kierstin. Nästa längd som är från 1736 anger tre boende And. Olofson med hustru och piga. I längderna från 1740-talet tas endast Anders Olofson och hans hustru upp. Var det Anders som tappade det mynt som hittades vid grävarbete intill det gamla boningshuset? Det är ett korroderat kopparmynt med värdet 1 öre silvermynt präglat på 1750-talet under Adolf Fredriks regeringstid.  

Husförhörslängderna en källa till kunskap

De äldsta bevarade husförhörslängderna för Länna socken är från 1765-71. Då bebos ön av Olof Andersson med hustru Anna och fadren Anders Olofsson, född 1700, samt en piga. I 1772-78 års längd är de boende desamma med två barn men Anders Olofsson noteras död i flussfeber 30 oktober 1776. Olof Andersson med familj bor kvar men sonen Erik tar över när han gifter sig på 1790-talet. Även Eriks svärföräldrar bor på ön. Erik och hans hustru Brita får sönerna Olof 1798 och Erik 1804. 1812 dör f.d. torparen Olof Andersson i frossa och bröstfeber. Erik Olsson dör i frossa 52 år gammal 1819. Sonen Olof tar vid men lämnar över till brodern Eric när denne gifter sig med den 17 år äldre pigan Magdalena Andersdotter 1824. Eric Ersson och hans hustru Magdalena tycks ha genomfört byggnadsarbete på bostadshuset vid 1830-talets början. De har låtit gjuta ny spiselhäll i järn med sina initialer EES MAD och årtalet 1831 i relief. Eric Ersson är 1847 registrerad som ägare av ett fartyg med lästetal 13.36. Endast 49 år gammal dör Eric Ersson av slag 1853. Änkan Magdalena och ogifte svågern Olof Ersson bor kvar till 1864.

Redan 1847 har Johan Olof Söderman med familj noterats i husförhörslängden som inhyses på Norrmansö. Från 1861 står familjen under egen rubrik Kattskär efter Norrmansö. Det är väl troligt att de bott där hela tiden. Levnadsförhållandena måste ha varit kärva eftersom det noterats för mannen ”Fattig, god” och för hustrun ”god, sjuklig”. Båda sönerna ägnar sig åt sjöfart. Den yngste sonen Carl Gustaf flyttar till Buskörn när han gifter sig 1865. Den äldste sonen Jan Erik bor kvar på Kattskär även efter att han skaffat familj. Han skrivs som skeppare men detta ändras till arbetskarl med anteckningen (Båten såld). På 1870-talet skrivs Johan Olof med hustru och sonen Jan Erik med hustru och sex barn på ön. Grundlämningarna visar idag ett hus på c. 20 m² så det måste ha varit trångt. Johan Olof dör 1880 och hans hustru 1886. Jan Eriks hustru dör 1886 och hans söner kallar sig Jansson och blir sjömän. Jan Erik dör 1897 men flera av hans barn är fortsatt skrivna på ön. I församlingsboken 1900-1909 noteras lägenheten sakna hus 1900. De sist avflyttade barnen antecknas 1903.

Södermans tar över Norrmansö 

Enligt ett den 31 mars 1865 undertecknat köpebrev säljer ägaren av Penningby säteri Erik Edman lägenheten Norrmansö med tillhörande holmar Kattskär, Örn och Skolgrundet till Johan Söderman och hans hustru i Norröra för 3 100 Riksdaler Riksmynt. Två handlingar bifogades köpebrevet: Ett pantbrev från 1814 med inteckningsbevis från 1832, som förnyats 1861 och med en anteckning om att lösen erlagts av patron E Edman 1864 med 4 500 Riksdaler. Lösen kvitterades av nämndemannen JG Johansson i Hemmarö som ombud för änkan Magdalena Andersdotter i Norrmansö. Den andra handlingen var ett utdrag ur 1825 års specialjordebok som visar att det under Penningby säteri lydande oskattlagda torpet Norrmansö är beläget utom säteriets rå och rör. Den 11 september 1866 kom en tillförordnad kronofogde och en häradsskrivare med två nämndemän som biträden till Norrmansö för att besiktiga ön. Den nye ägaren, Johan Söderman, och sterbhusdelägare efter avlidne Erik Edman var kallade till förrättningen men var ej närvarande. Syftet med besiktningen var att få underlag till förslag på hur stor avgäld fastigheten skulle betala till Penningby säteri. Ön ansågs till större delen bestå av stenbunden och ofruktbar mark. Den odlade jorden hade ej större areal än vad som krävdes för att så omkring ½ tunna spannmål och ängen var av så obetydlig beskaffenhet att den endast gav omkring tre lass hö årligen. Från skog och fiske kunde ej påräknas mer än till husbehov årligen. Man föreslog en avgäld på två kubikfot spannmål, hälften råg och hälften korn. Enligt ett utdrag av Lagfartsprotokollet, hållet vid Lagtima höstetinget med Frötuna och Länna skeppslag i tingssalen på kronohäktet i Norrtälje den 26 oktober 1866 fastställs den föreslagna avgälden och beslutades att meddela köparen uppbud första gången. Vid vintertinget den 4 februari 1867 meddelas uppbud andra gången och vid sommartinget den 4 juni 1867 tredje gången. Vid höstetinget den 1 oktober 1867 meddelas fasta åt bonden Johan Söderman och hans hustru Maria Christina Andersdotter på den skattlagda frälselägenheten Norrmansö med därtill hörande holmar.

Johan Söderman flyttar med hustru Maria Christina Andersdotter och två barn, Anna Elisabeth född  1861 och Johan Fridolf född 1863, till Norrmansö 1864/65. Dottern Wilhelmina Konstantia föds 1867. I köpehandlingarna tituleras Johan Söderman bonde men från 1878 års husförhörslängd är titeln skeppare. Wilhelmina gifter sig 1891 med AP Ericksson i Gubboda och Anna gifter sig 1894 med Karl Lindgren i Spillersboda.

Fridolf Söderman gifter sig den 2 juni 1895 med Wilhelmina Andersson, född 1870. Dottern Frida Wilhelmina föds 1896 och sönerna Frithiof Emanuel 1898 och Johan Sigvard Daniel 1907.

Generationsskiftet i slutet av 1800-talet

Mot slutet av 1890-talet beslutar Johan Söderman att dra sig tillbaka och överlåta gårdens skötsel på sonen. Han bygger sig ett nytt hus 1897 med hjälp av Ernst Lindgren. Han säljer ön till sonen enligt såväl köpebrev som köpekontrakt daterade den 10 mars 1899. Kontraktet innehåller undantagsförmåner enl. 8 punkter rörande avsöndring av lägenheten Lugnet från stamfastigheten och naturaförmåner. En kommissionslantmätare upprättar ett intyg med tillhörande karta den 26 januari 1901 avseende Lugnets avsöndring. Johan Söderman skriver den 18 februari till Stockholms läns landskontor med en begäran om att avsöndringen godkännes. Godkännandet kommer i en resolution daterad den 5 mars 1901. Vid vårtinget den 7 maj 1901 beslutar tingsrätten om inteckning som säkrar undantagsförmånerna samt beviljar lagfart för undantaget Lugnet No1 och lagfart för Fridolf Söderman på stamfastigheten Norrmansö. Köpeskillingen som Fridolf Söderman erlägger delas i fyra delar där en del tillfaller fadern, en del vardera systern och en del honom själv.  

På lantmäterikartan från 1901 över Lugnet framgår att en sjöbod och stenbrygga finns vid stranden. Dessa finns idag kvar som huset på 1:72 och bryggfästet på 1:73. Senare skall Johan Söderman ha byggt en liten ladugård med intilliggande brygga nedanför dagens 1:69.  

I ”Svenska gods och gårdar, Stockholms län” utgiven 1938 finns uppgifter om Norrmansö. ”Manbyggnaden uppfördes i början på 1700-talet, restaurerades 1865.” Detta avser dagens 1:7. ”Ekonomibyggn. uppf.: Stall och ladugård 1908.” Dagens 1:6. ”Å gården finns en barnkoloni, för vilken en större byggnad och flera småbyggnader har uppförts 1911.” Den större byggnaden, som visas på foto, är dagens 1:8. På dess plats skall enl. muntlig uppgift tidigare ha legat ett brygghus. Året 1911 kan kanske ifrågasättas eftersom det finns ett brandförsäkringsbrev från 1910 där en byggning med veranda betecknas som ny under rubriken ”Byggnadens beskaffenhet”. Försäkringen omfattar även en byggning i gott skick (manbyggnaden), en källarstuga i gott skick, ladugård och trösklada i gott skick och en sjöbod i gott skick.  

Johan Södermans hustru Maria Kristina Andersdotter dör 1912 nära 87 år gammal och han själv 1924 över 91 år gammal.  Fridolf och Mina Södermans dotter Frida dör 1915.

 Enligt ett gåvobrev från juni 1923 skänker Fridolf Söderman och hans hustru Wilhelmina lägenheten Norrmansö till sin son Frithiof Emanuel. Gåvobrevet innehåller en punkt som ger dem rätt att bebo huvudbyggnaden och erhålla vissa naturaförmåner. En punkt föreskriver att Frithiof överlämnar en skuldförbindelse på 4 500 kronor till brodern Johan Sigvard Daniel. Lagfart beviljas enl. utdrag av lagfartsprotokollet 4 juli 1923 enl. gåvobrevets villkor. 

Arvsskifte efter Johan Söderman förrättades den 2 mars 1925 med en bouppteckning från den 16 april 1924 som ledning. Boet skiftas mellan Johan Södermans barn Anna Lindgren, Fridolf Söderman och Mina Eriksson. Lagfart på var sin 1/3 del i Lugnet N:o 1 meddelas syskonen den 11 januari 1926. Ett köpebrev hade redan den 2 mars 1925 upprättats i vilket syskonen säljer hela lägenheten Lugnet till Johan Sigvard Söderman. Sigvard Söderman får lagfart på Lugnet den 8 februari 1927. Förmodligen hyrdes Lugnet ut efter Johan Södermans död. I Länna församlingsbok är angivet att frånskilda hustrun Sigrid Maria Nilsson med en egen dotter och två fosterdöttrar är skrivna på Lugnet under 1924-25. Johan Ivar Westerberg med hustru och två söner är skrivna där 1925-27.

Enligt muntlig uppgift från Sigvard Söderman övertog brodern Fritiof (Frid) driften av jordbruket 1928 och i oktober flyttar hans blivande hustru Elsa Carlsson till Norrmansö. Troligen flyttar då Fridolf och Mina Söderman till Lugnet. Sigvard Söderman skrevs in vid Stockholms sjömanshus i april 1924 och var därefter säsongsvis till sjöss. Han har berättat att när han var hemma sommaren 1930 revs farfaderns tidigare nämnda ladugård. En del virke var användbart och man byggde en stuga med ett rum på nuvarande 1:73. Stugan som kallades Skogshyddan byggdes till med kök och ett rum 1934.  

Fridolf Söderman dör den 17 maj 1941. Sigvard Söderman säljer lägenheten Lugnet till Frid Söderman enl. köpebrev den 3 februari 1944 och lagfartsbevis den 30 augusti 1944.

När Lilla Kattskär säljs är i nuläget oklart. Det finns köpekontrakt och köpebrev från 1925 där Fridolf Söderman säljer Lillskär intill Kattskär till Frans Bromander. Det finns ett köpekontrakt från 1929 som avser Fridolf Södermans försäljning av Kattskärsören till Frans Bromander. Slutligen finns ett köpebrev från 1944 avseende Fritiof Södermans försäljning av Kattskärsören till Frans Bromander.  

Fritidshusepoken inleds

Frid Söderman drabbas av hjärtproblem 1953 vilket gör att han får svårt att driva jordbruket. En försäljning av Norrmansö 1:2 blir till slut nödvändig och flera enskilda spekulanter visar intresse men hösten 1957 köper AB Mälar- och Saltsjötomter stamfastigheten. Elsa och Frid Söderman flyttar till undantaget Lugnet, Norrmansö 1:3.  Tomtbolaget styckar av och säljer tre tomter, 1:6-8. Därefter planerar man resten av 1:2, styckar av tomter, anlägger vägar och borrar brunnar. Brunnsborrarfirmans borrare Erland Andersson inhyses hos Söderman. När uppdraget åt tomtbolaget är slutfört köper Andersson borrmaskinen av firman och fortsätter som egen företagare boende hos Söderman. Försäljningen av tomter börjar 1959. Även Söderman styckar upp Norrmansö 1:3 och fyra tomter säljs 1963. Frid Söderman dör den 28 februari 1965. Elsa Söderman bor kvar på Lugnet med Erland Andersson som inneboende. Under början av 1970-talet säljer hon ytterligare tre tomter. Hon dör den 27 oktober 1978. Dödsboet säljer Lugnet 1979.

Del II

Att leva på Norrmansö

Vad försörjde man sig av på en liten ö som Norrmansö? Under naturahushållningens tid var jordbruket med 3-4 kor, får, svin och höns vad som krävdes för att knappt försörja en familj. Fiske och jakt på främst sjöfågel var viktiga komplement. Vi vet att Erik Ersson ägde ett fartyg, vilket gav kontanta medel från seglationen. 

När Johan Söderman köper Norrmansö visar besiktningsprotokollet att ön lämnar liten avkastning. Han tituleras snart skeppare. Han bör då ha ägt en piggskuta. Det är känt att han ägde en båt kallad ”John”, som lär ha varit en segelsump. Ingen av dessa båtar var dock så stor att den var registrerad i skeppslistor. Johan hade del i utskärgårdar, dels i Fredlarna och dels i Ängskärs skärgård. Delen i Ängskär köpte han tillsammans med Karl och Bernhard von Schewen av Olof Carl Österman i Köpmanholm 1897. Dessa andelar gav tillgång till fiske och sjöfågeljakt.

Inspirerade Albert Engström

Johan Söderman kallade sig ”Havsfiskaren”. Redan under 1890-talet vet vi att han hyrde ut till sommargäster. I boken ”Stockholm i gasljus” av Ulla Beyron beskrivs hur en familj kommer till Norrmansö och deras vänskap med Johan Söderman. Uppgifterna bygger på muntliga berättelser från författarens släktingar. Det beskrivs hur barnen i familjen ror och besöker flickan Elvira, som bor på Kattskäret med sin gamla pappa. Elvira, född 1877, var dotter till Jan Erik Söderman, död 1897. Johan Söderman var en färgstark person som tidigt kom med i Pelarorden. Han blev en av Albert Engströms favoritmodeller och hans porträtt står ofullbordat på staffliet i Engströms ateljé i Grisslehamn. Vid Johan Södermans begravning på Frötuna kyrkogård höll Engström tal vid graven. ”Tal vid en gammal fiskares grav” är tryckt i Engströms bok ”Mot aftonglöden” men även återgivet i Albert Engströmsällskapets årsbok 2002.

Enligt muntlig uppgift skall Norrmansö ha arrenderat Letholmen på fyrtio år av Humlö. Exakt när denna period inföll är oklart. Letholmen är idag delat mellan de två gårdarna på Humlö. Hur stor del av Letholmen arrendet gällde är inte känt. I den ovan nämnda boken av Ulla Beyron skriver hon att ”korna betade i idyllisk ro på en ö i närheten, dit de forslades på en stor platt kofärja”. Var det på Letholmen de betade? På häradsekonomiska kartan från c. 1904 ser man att ön var delad i en västlig och en östlig halva och att det fanns en åker markerad på sydvästra delen. Åkern är sedan länge igenvuxen men kan anas i terrängen. Uppdelningen mellan de två gårdarna på Humlö består men ingen av dagens ägare känner till något om Norrmansös eventuella arrende. 

På ovan nämnda karta syns även åkerns omfattning på Norrmansö. Åkrarna fanns på de än idag öppna ytorna från nuvarande 1:62 i öster till diket upp från dagens tomtbrygga i väster. Den så kallade ”Norrodlingen” nedanför dagens 1:41-42 finns utlagd på kartan. Enligt muntlig uppgift skall Fridolf ha blivit oense med fadern Johan när västeråkrarna odlades upp. Även Frid skall ha brutit upp ny åkermark. Det bör rimligen ha varit den så kallade ”Täppan” mellan och på dagens 1:18, 1:16 och 1:21. All åkermark var omgiven av diken och gärdsgårdar eller taggtrådsstängsel. Naturligtvis var även gårdstomten, Lugnet och Västerudden inhägnade. Det gick även en gärdsgård från intill f.d. telefonkiosken till Norrviken. Den delade öns skogsbete i två delar. Vanligtvis gick korna på den södra delen och hästen på den norra. Efter att hö och spannmål bärgats släpptes korna in på åkermarken och hästen kunde gå på det södra skogsbetet. När man hade får gick de på Stora Kattskär efter att den blivit avfolkad. Innan tröskverket på logen motoriserades hade man en tröskvandring framför ladugården. Den drevs av hästen precis som alla redskap i jordbruket. När korna gick på det södra skogsbetet mjölkades de under de täta granarna något väster om tomtföreningens bryggfäste. Under kolonitiden gick mjölken till kolonibarnen. När de rest hem för säsongen fick kvarvarande sommargäster köpa mjölk. En mjölkflaska ställdes innanför grinden nära mjölkplatsen. Efter mjölkningen kunde den ännu spenvarma mjölken hämtas.

Under den s.k. Källarstugan på 1:7’s tomt hade man en sval källare till förvaring av vissa livsmedel. Vid bryggfästet, idag på 1:8, låg en sjöbod där bastun ligger idag. I landdelen av denna med ingång från norr fanns en matbod. I naturahushållningens tid, ända in på 1920-talet förvarades saltat fläsk och fårkött i tinor och så även saltströmming och saltad sik. Fridolf skötte denna insaltning. Som traditionen var på landsbygden bakade man till jul. Rågbrödet förvarades sedan i en ”kista” i matboden där man också hade en svartmålad tunna för vetemjölet. Under första världskrigets ransonering lär man ha smygmalt råg med en gammal handkvarn, som gömts under nät och notar i fiskarboden. Det gav steninblandning i rågmjölet.

Den gödsel som producerades av öns boskap räckte tydligen inte för det finns uppgift om att man på Norrmansö likt många öar i skärgården köpte latrin från Stockholm. En bogserbåt drog ut ett antal latrinpråmar, som lämnades vid öarnas skitgropar där de lossades snabbt för att åter hämtas upp. Norrmansös skitäng låg vid viken norr om 1:64. Det finns bilder på en kalkskuta som for mellan öarna och sålde kalk.

 Fiske bedrevs inte bara i ytterskärgården utan även på hemmavattnen. Man fiskade med nät och not, s.k. bonot, såväl på sommarhalvåret som på vintern. På senare år fiskade man med saxar på vintern och med ståndkrok på sommaren. Ståndkroksfisket var kanske främst en sommargästaktivitet. Frid Söderman hade under 1940-talet och början av 50-talet samarbete med en yrkesfiskare från Solö, som kom till Norrmansö och drog stornot. Detta gjordes 1-2 gånger per sommar när braxen gick till. Noten tog all fisk som kom i varpet men stor braxen var huvudbytet. Den såldes till restauranger i Stockholm sades det. Man hann med tre till fyra varp på en dag. När nyisen bar i Norrviken höggs vakar utanför vassen och ett nät lades i en båge mellan uddarna på var sida om viken. I vakar innanför vassen stöttes med s.k. forkar (stänger med en ”platta” i änden) för att skrämma ut gäddorna ur vassen mot nätet. Fiskesättet kallades att lynta. Som tidigare nämnts hade Johan Söderman en segelsump, ”John”. Även sonen Fridolf hade en segelsump, ”Aurora”. Det finns dock inga uppgifter om att de seglade egen eller uppköpt fisk med dessa båtar till Stockholm för försäljning.

Fridolf Söderman lät 1902 bygga en vedjakt, ”Sirena”, vid Furusundsslipen på Högmarsö. Bygget finns omnämnt i såväl ”Lännaboken”, utgiven av Länna hembygdsförening, som i ”Roslagens skutor” av Hans Eklund. Tyvärr anges där felaktigt Nystu-Viktor som beställare av bygget. I ”Sveriges skeppslista 1905-06” finns fartyget ”Sirena” upptaget med byggnadsår 1902 och med JF Söderman som såväl skeppare som ägare. Fridolf Söderman seglade ”Sirena” tillsammans med sin svåger August Andersson, Spillersboda. August Andersson förde noggrann journal och kassabok för fartyget under seglingssäsongen. Dessa böcker finns bevarade för åren 1903-05, 1907-08, 1912-17. I skeppslistan från 1915 står A. Andersson som skeppare och JF Söderman som ägare. Detta förhållande består till fartyget säljs 1927. Köpare var Wiktor Johansson, Vättershaga. Detta var den s.k. Nystu-Viktor. ”Sirena” var en av de tre största vedjakterna. Seglationssäsongen var från april/maj till november/december med drygt tio laster och lasten var vanligen ved. Man lastade en del i närområdet t.ex. vid Håtö och Riddersholm men också så långt norrut som Forsmark. Lasten såldes i Stockholm och lossades vid bl.a. Nybron, Sjöbergsplan och Klara sjö. August Andersson fortsatte som skeppare hos Wiktor Johansson även sedan ”Sirena” försetts med motor omkring 1930. Två journaler förda av Andersson för åren 1935-39 och 1940-44 finns bevarade.

Sommarparadis för Stockholms kolonibarn

Även Fridolf Söderman hyrde ut till sommargäster. Åren 1904 – 19 hade man en fast inkomst genom att hyra ut till koloniverksamhet. I boken ”Stockholms skollovskolonier 1901 - 20” lämnas årsredogörelser för Centralföreningen för sommarvistelse för barn. Där redovisas bl.a. Kungsholms församlings kolonier på Norrmansö. Ett 30-tal barn vistades omkring två månader per sommar på ön. Redogörelsen innehåller bl.a. kostnader för barnen, deras viktökning, avstånd till bad i tid och föreståndarens namn (alla kvinnor). Kolonin disponerade boningshuset, dagens 1:7. Enligt uppgift från Sigvard Söderman skall flickorna ha sovit i köket och pojkarna i salen. Var Södermans själva bodde på sommaren innan de ovan nämnda byggnaderna tillkom är okänt. När huset på 1:8 blivit klart lär det ha disponerats av kolonin sommartid.

Efter tiden med Kungsholms koloni hyrde man ut huset 1:8 till privatpersoner under sommaren på 1920-talet. Åren 1928-29 bedrev hyresgäster pensionat i huset.

På 1930-talet återupptogs barnkoloniverksamheten på Norrmansö. Det finns ett fotografi daterat 1935, som visar en barngrupp med ledare och gamla Södermans. I ”Hembygdsnytt” utgiven av Sundbybergs hembygdsförening berättas om ”En kolonivistelse anno 1935”. En Sundbybergspojke tillbringar sommaren på Marabous koloni på Norrmansö. I Marabous arkiv finns hyreskontraktet mellan Fritjof Söderman och Aktiebolaget Chokladfabriken Marabou bevarat. Under år 1936 hyr man för 550:- ”1 villa om 7 rum och 2 kök med tillhörande verandor, garderober, skafferi och källare; 1 stuga om 1 kök och 1 matrum, skafferi och visthusbod; 2 rum i den av hyresvärden bebodda byggnaden”. Hyresvärden förbinder sig att förlänga kontraktet på oförändrade villkor med ett år i taget under åren 1937-42. Från juni 1936 finns en överenskommelse att man delar kostnaden, 1400:-, för den av Marabou bekostade djupvattenbrunnen. Marabou förbättrade även badstranden med sand. Detta nämns bl.a. i den ovan omtalade skildringen från 1935. I mars 1939 säger Marabou upp kontraktet.

Redan sommaren 1939 har Södermans en ny hyresgäst med barnkoloniverksamhet, Betelkyrkan i Svenska Baptistsamfundet. Den kolonin varade till 1951. Man hyrde i stort samma lokaler som Marabou och hade 30-35 barn per sommar på ön.

Som tidigare nämnts hyrde Fridolf Söderman ut till sommargäster. En familj lär ha kommit till ön redan på 1910-talet och flyttat med Fridolf till Lugnet där man hyrde Sjöstugan, dagens 1:72, till 1937/38 då familjefadern avled där. I en annan familj kom hustrun till pensionatet 1928 eller 1929 och sedan hyrdes balkongrummet i 1:8. När Maraboukolonin kommit hyrde man salen i 1:7 och efter kriget salen på Lugnet och från 1947 Sjöstugan som köptes 1971. En annan familj hyrde 1932 i 1:8. Man hade hittat dit genom annons i en Stockholmstidning. Åren 1936-47 hyrde man övervåningen på Lugnet. I en annan familj var familjefadern troligen på ön och tittade redan 1933. Åren 1935 t.o.m. 1940 hyrde man Skogshyddan, på dagens 1:73. Undertecknads föräldrar, som var släkt med denna familj och hälsat på dem hyrde 1938 – 1940 Sjöstugan och därefter Skogshyddan till den köptes av min familj 1974. På övervåningen i Lugnet kom en familj in från Kattskär 1948 och bodde kvar till 1957 varefter de flyttade till Stomnarö. Efter Mina Södermans död 1950 hyrde släktingar till familjen på övervåningen in sig på bottenvåningen och blev kvar till 1957. Efter koloniverksamheten hyrdes 1:8 ut 1952 – 57 till en familj på bottenvåningen och två familjer, som var släkt, på övervåningen.

Dessa sommargäster är de som undertecknad lyckats identifiera. Säkert har fler familjer tillbringat längre eller kortare tid på ön. Under en del somrar på 1940-talets början hyrdes Sjöstugan ut veckovis. De under många år återkommande sommargästerna visar att man måste ha trivts bra på ön.

Sigvard Söderman har berättat att fadern Fridolf även hade del i Spillersboda varv och senare också Spillersboda såg. Detta var osäkra företag, som det är tveksamt om de gav någon vinst vid denna tid. Det visar dock hur en företagsam skärgårdsbo sökte möjligheter till kontant-inkomster.

Elsa Söderman, som varit barnflicka i stockholmsfamiljer innan hon kom till Norrmansö, hade en fantastisk hand med barn. Många är de släktingars och sommargästers barn som fått förlängd vistelse på Norrmansö hos henne sedan föräldrarnas semester tagit slut.

I Roslagens famn…

Det finns många foton där såväl Frid som brodern Sigge spelar dragspel. Sigge har berättat att det ordnades dans i köket på 1:7 i början av 1920-talet. Man drack hemgjord punsch. Frid spelade dragspel, ibland avlöst av Eskil von Schewen. Efter dansen drack man kaffe och åt smörgås. Dessa s.k. bjudningsdanser ordnades främst vintertid då arbetet på gården var mindre intensivt. Sigge har berättat att han spelade till dans på Marholmen och Hööks i Spillersboda. Han spelade bl.a. med en violinist, Knut Andersson. Denne hade studerat vid Musikaliska Akademin men avstängts på grund av uppkäftighet. Sigge måste ha börjat spela offentligt tidigt. På ett foto taget vid Greta Lindströms och Arvid Fröbergs bröllop 1924 står den 17-årige Sigge med dragspelet på bröstet.

Kuriosa: Via Internet och Google-sökning på Norrmansö får man under Spillersboda upplysning om att bomber fälldes på Norrmansö 1944. Den 22 februari 1944 fälldes bomber över Söder (Eriksdalslunden) i Stockholm, Strängnäs, Saltsjö-Järla, Södertälje Södra station m.fl. platser. Bland dessa m.fl. platser fanns Blidö och fjärden utanför Norrmansö. Frid Söderman har berättat att han var ute på isen för att vittja saxar. Det kom då ett flygplan som han tyckte siktade in sig på honom innan det fällde en bomb. Den lär ha slagit ned i fjärden mellan Norrmansö och Letholmen. Frid ska ha blivit lomhörd några dagar. På bombsplitter från Stockholm fanns ryska bokstäver. Sverige protesterade i Moskva. Sovjetregeringen avslog protesten och hävdade att finska och tyska plan fällt bomberna i provokationssyfte.

Det finns mycket mer att berätta om livet på Norrmansö, såväl fakta som ”historier”. Du som läser detta och tycker att något viktigt saknas eller vill berätta något i anslutning till detta eller kanske har foton – kontakta gärna undertecknad via denna hemsida.

Bengt Hermansson